nypoesi 2/06

[01] [02] [03] [04] [05] [06] [07] [08] [09] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16] [17] [18] [19] [20] [21] [22] [23] [24] [25] [26] [27] [28] [29] [30] [31] [32] [33] [34] [35] [36] [37] [38]

JOAAR TIBE;RGKommentar til K-ö-t-t-p-u-s-s-e-l-t

I slumpen, som en rest, en svag darrning i ett aladåbliknande, okontrollerbart textkött. Under arbetet med att hacka sönder.
Klistra sen.

Stänga in mig i en bur av fyra ord. Anus. Hål. Skruv. Hål. Skruv. Hur stort är det där inte därinne.

Jag satt med min egen tolkning av Caroline Bergvalls fyra dikter ”Kött”. Hade just släppt min böök mellanben och kände en häftig längsel efter att någon skulle såga sönder det, skada.

Äta.

Jag började gå runt i dem, köttet, från den ena kökten till den andra, mot klockan.
Det var ett slags skärande.

Och den krympte allteftersom. Till sist satt där med en handfull bara.

för Det

de

hade

Dragen

Hade

Jag har så använt dikterna inte som dikt utan som textmassa, som det kött det bara är. Bitar ur detta, miskel, en lång rad av ords köttkotletter:

Givande Ganska kall tanke/ Hittade Bild återvinner jag/ nå Allting Alltid rasande/ Own Explosioner Temporära Kött

sedan fortsatte sågandet, stick, stick, bitarna blev till njurar, handrygg, låret.

till sist gick det inte att röra benet.

Tiden, slumpen, mina sköldbeklädda organ.

Orubbliga

hålet

avansiktiga